Människan är ett faschinerande djur, en varelse som är omväxlande grym och mild beronde på vad eller vem den har att göra med. Det finns inte mycket logik i det hela.
En sak som de flesta människor har är flocktillörighet, det finns inprogramerat i de flestas natur.
Jag börjar inse att, eller kanske borde jag säga att jag börjar fullkomligt förstå att jag inte har en lika stark känsla av behov för flock som de flesta av befolkningen.
För det mesta fyller en dag på skolan det behovet mer än väl, tre dagar på skolan och jag känner inget behov att se en annan människa på hela veckan, eller mer.
Av reaktioner från min familj att döma annser de att detta aviker från normalt beteende. Min far använder ord som fobi och tycker jag ska "arbeta på det" det vill säga någon sorts hemmabygd terapi.
Jag förstår det inte för det är så här jag mår bäst.


Så, nu ska jag sluta babbla, behövde bara skriva ut det. Jag kommer bli väldigt imponerad om nnågon orkade läsa igenom det där.